Gester öppnar ett fönster mot flerspråkighet

Gester är en självklar del av talet. När vi talar använder vi inte enbart munnen och talorganen, utan också resten av kroppen. Marianne Gullberg på Lunds universitet forskar om gester och andraspråksinlärning. I denna intervju berättar hon om hur olika gester kan se ut på olika språk och hur gester tillåter oss att förstå hur tvåspråkigas båda språk påverkar varandra.

Vad tänker folk på när de hör att du forskar om gester?

– Det finns ju olika sorters gester. Många tänker på de gester som liknar ord – som är konventionella. Och typiska sådana exempel är tummen upp eller någonting vi kallar ringgesten, där man lägger ihop tumme och pekfinger och låter de andra fingrarna spreta uppåt.

– Ringgesten är ett bra exempel därför att den finns i många olika kulturer, men betyder helt olika saker. Den kan betyda ”okej ”eller ”toppen”, den kan betyda ”noll”, ”värdelöst”, den kan betyda ”pengar” och den kan betyda ”kroppsöppning” och alltså vara en förolämpning.

Är det då en idé att kunna dessa konventionella gester när man lär sig ett språk?

– Ja, den typen av gester är ju ganska bra att lära sig när man nu närmar sig en ny kultur- och språksfär, där konventionella gester fungerar som ord. Dels är det bra att veta när man blir förolämpad, dels är det bra att veta att man inte förolämpar någon annan av misstag.

Vilka andra sorters gester finns det?

– Den största kategorin är alla de gester som inte har någon konvention, som inte har en bestämd form eller en bestämd betydelse, som ringgesterna, utan som är det vi kallar talrelaterade gester. De är betydligt besvärligare så till vida att vi vet mycket mindre om dem. Det finns inget lexikon över den här sortens gester, men de är intressanta ur ett språkinlärningsperspektiv eftersom de är så nära förbundna med tal och språk.

Verben påverkar hur vi gestikulerar

Hur kan man föreställa sig dessa talrelaterade gester?

– Beroende på vilket språk man talar så ser de olika ut. De tar sig lite olika form och har lite olika tidsrelation till talet. Ett exempel är hur vi gestikulerar när vi talar om att placera saker på en yta. På svenska så har vi då en mängd olika verb. Vi måste skilja på sätta, ställa, lägga. På tyska så skiljer man på stellen och legen och en hel rad andra verb. På engelska och franska har man bara ett verb. På engelska är det put och på franska är det mettre.

Spelar då den här skillnaden i hur många verb vi har att välja emellan någon roll för hur vi gestikulerar?

– Ja. Svenskar, tyskar och holländare, som har den här större gruppen av verb att välja på, gestikulerar ofta på ett sätt som antyder att vi är lite mer intresserade av de objekt som vi placerar.

Hur kan det då se ut när vi pratar om att vi sätter, ställer eller lägger någonting?

– När vi talar svenska gör vi då gester där formen på handen avspeglar objektet som vi tänker oss att vi ska placera. Men när man talar engelska eller franska så gestikulerar man inte på detta sätt, utan man är mer benägen att bara peka i den riktning objektet ska.

– Man är också mer benägen att bara peka eller gestikulera med öppna händer som inte ser ut som om de håller i någonting. Tajmingen på de gesterna ser också lite olika ut. Det är förstås subtila skillnader i hur vi gestikulerar, men skillnaderna är väldigt robusta när vi tittar på infödda talare av de här språken.

Varje språk har sin egen gestrepertoar

Gesterna är alltså språkspecifika, både de konventionella men även de talrelaterade. Skulle man då kunna känna igen vilket språk någon talar genom att bara se personens gester?

– Ja, i teorin. Men för att kunna göra det krävs det att man vet väldigt mycket mer om ett speciellt språks gestrepertoar. Och här har forskningen mycket kvar att göra. Det kräver ett stort deskriptivt arbete för att man ska veta hur det ser ut när man gestikulerar på till exempel franska eller svenska.

Vad kan du berätta om det man redan vet om olika språks gestrepertoarer?

– Ganska länge har forskningen varit mindre intresserad av de talrelaterade gesterna och har huvudsakligen undersökt de konventionella. Man har etablerat att italienska till exempel har en stor repertoar av konventionella gester jämfört med svenska. Vi har ju inte väldigt många sådana konventionella gester. Vi nickar och vi skakar på huvudet.

– Vi har också importerat några gester, som tummen upp och en massa förolämpade gester. Men vi har inte alls en så rik repertoar som italienare, arabisktalande eller spanjorer. Men visst, i princip kan man nog titta på någon och säga det där är nog en svensk.

Om man är flerspråkig och kan språken väldigt bra, gestikulerar man då olika i språken, eller har man skapat en egen blandform?

– Det är också en fråga där det saknas forskning. Och svaret skiljer sig lite beroende på vad man frågar och vad man som forskare är intresserad av. Man kan visa att tvåspråkiga rent generellt håller isär sina språk precis som de gör i tal, det vill säga att en tvåspråkig person som talar med en enspråkig person på ett av sina språk vet att man måste hålla sig till språk A eller B. På det stora hela tror vi att de också gestikulerar språkspecifikt.

Och när man frågor annorlunda?

– Jag är till exempel intresserad av vad som händer när två språk lever tillsammans i samma huvud under lång tid, hur språken påverkar varandra och hur de närmar sig varandra, alltså hur de konvergerar. När man börjar titta på det och letar efter konvergens så hittar man den både i tal och i gest.

Tvåspråkiga blandar metaforer

Kan du ge ett exempel på hur det kan se ut när gesterna konvergerar hos tvåspråkiga talare?

– Jag har en doktorand som genomför ett väldigt spännande projekt som tittar på hur vi talar om tonhöjd på olika språk. På svenska talar vi om toner som ”höga” och ”låga”. Men talar man turkiska så benämns de ofta som ”tjocka” och ”tunna”. Det är två olika metaforer för tonen.

– Det är inte överraskande att vi svenskar gestikulerar om tonhöjd genom att använda en vertikal axel. Så en hög ton placerar vi med en gest högt i gestutrymmet och en låg ton placerar vi lägre. Medan turkiska talare talar om tjocka toner med hjälp av ett slags grepp – en gest som ser ut som om man håller i någonting stort. Tunna toner blir i stället gester som ser ut som om man håller i nån liten smal sak.

Hur gestikulerar turkisk-svenska tvåspråkiga talare då?

– Det är det som är det intressanta. Någon som är turkisk-svenskt tvåspråkig blandar de här metaforerna oavsett om de talar svenska eller turkiska. De kan till exempel använda det lilla greppet för den tunna tonen men placerar det samtidigt högt i gestutrymmet.

– På samma sätt använder de en stor greppgest för den tjocka tonen men placerar den lågt i gestutrymmet. Det där är ju en underbar illustration av hur de här två metaforerna lever samtidigt i huvudet. Den språkliga tanken har kombinerat höjd- och tjockhetsdomänen. Detta avspeglas i gesterna.

Och detta kan man inte se i tal?

– I tal måste man ju välja ett av orden. Fast ibland använder de turkisk-svenska tvåspråkiga båda. Man kan höra att de säger ”en hög tunn ton”, så att båda de språkliga uttrycken faktiskt sägs. Men för det mesta är det bara i gesten som vi kan se den här konvergensen. Och det är ju rätt häftigt att vi kan använda gesterna som ett slags verktyg för att titta på den underliggande språkliga tanken. Gesterna öppnar ett slags fönster mot den språkliga kognitionen.

Gester kan uttrycka två saker samtidigt

Mycket fascinerande att man kan uttrycka båda metaforerna samtidigt. De smälter ju nästan ihop, vilket ju inte går i tal.

– Nej, det är sant. Detta är också intressant om man tänker på något som kodväxling, alltså när en tvåspråkig person stoppar in båda språken i ett och samma yttrande. Kodväxlingen i gester har andra förutsättningar. Man måste inte kodväxla i gester eftersom gesterna kan uttrycka båda saker samtidigt. Detta är bäst beforskat i tvåspråkighetsforskning som tittar på personer som är tvåspråkiga i tal och teckenspråk.

Hur fungerar kodväxlingen när en person kan ett teckenspråk och ett talat språk?

– I teckenspråk, precis som i gesterna, kan man uttrycka många saker samtidigt. Tvåspråkiga personer som talar, men också är kompetenta i teckenspråk, kan blanda det som finns i det talade ordet med det som finns i ett tecken i teckenspråk samtidigt. Man kan med andra ord använda teckenspråk som ett slags gester.

– Tvåspråkighet har alltså lite olika förutsättningar. Men oavsett om det är två talade språk med gester eller om det är ett talat språk och ett teckenspråk så är det intressanta att de visuella möjligheterna utnyttjas av alla, säger Marianne Gullberg.

Intervju: Susan Sayehli, Stockholms universitet

Källa:

Gullberg, Marianne (2013). Bilingualism and gesture. In Tej K. Bhatia and William C. Ritchie (eds.) The Handbook of Bilingualism and Multilingualism, p.417-437. Blackwell Publishing.