Dans utmanar genusuppfattningar i förskolan

Förskolans verksamhet ska stimulera barnen att vidga sina intressen och inte begränsas av stereotypa uppfattningar. Dans som rörelseaktivitet i förskolan kan vara ett sätt att göra detta, men att arbeta könsneutralt är en utmaning.

Att rörelse är viktigt för barn och ungdomar är ingen nyhet. Inte heller det faktum att den fysiska aktivitetsnivån har minskat. En kraftsamling för daglig fysisk aktivitet i skolan, ”Samling för daglig rörelse”, har initierats av regeringen. Målet är att stimulera till mer rörelse och dans som aktivitet kan spela en roll i det arbetet.

Det är dock inte givet att förskolebarn får möta dans som rörelseaktivitet i förskolan. Förskollärares intressen och kunskaper om dans varierar. Andra faktorer handlar om tillgång till rörelserum och prioriteringar i verksamheten. En ytterligare aspekt rör dans och genus. Stereotypa föreställningar om dans kan vara ett hinder för dans som uttryck i förskolan.

Hur rörelse blir dans

Dans handlar om gestaltning, att uttrycka idéer, tankar och känslor med kroppen. För att rörelse ska bli dans måste barnen ges möjlighet att utveckla den kinestetiska förmågan. I förskolan kan det innebära att arbeta med kontraster som att röra sig långsamt, snabbt, mjukt eller hårt. I dans med förskolebarn utgår man från grundrörelser som att gå, springa, rulla och hoppa. Rumsuppfattningen stimuleras med rörelser och danssteg i olika riktningar och på olika nivåer. (Sjöstedt Edelholm & Wigert, 2005). En australiensisk studie om dansundervisning i förskolan visar att barn utvecklar sin kroppsmedvetenhet och självuppfattning genom dansen (Bond, 2001). Andra forskare menar att dans och lek stimulerar barnens rytm- och koordinationsförmåga, flexibilitet, styrka, balans, uthållighet och motoriska reaktionsförmåga. Komplexa och kreativa rörelseerfarenheter i dans kan bidra till ett gemensamt och lustfyllt lärande i förskolan (Lorenzo-Lasa, Ideishi & Ideishi, 2007).

Dans som något för flickor

Inom forskningen benämner man dans som ett feminint kodat eller genusmärkt ämne. Dansläraryrket är kvinnodominerat och majoriteten av barn och ungdomar som väljer dans som fritidsaktivitet är flickor.

Ibland möter personal i förskolan föräldrar som uttrycker oro för att feminint märkta aktiviteter och jämställdhetsarbete ska göra deras pojkar till flickor (Eidevald, 2009). Forskningen uppmärksammar att det inte är lika självklart att uppmuntra pojkars intressen för det normativt feminina som flickors intressen för det normativt maskulina. Som Gard (2008) påpekar, föds vi varken till fotbollsspelare eller dansare. Detta ger en förståelse för hur samhällets könsnormer påverkar valet av fysisk aktivitet redan när barnen är små.

Att utmana stereotypa val

I en gruppintervju med tio förskollärare som arbetade med dans som uttryck i förskolan (Lindqvist, 2018), handlade samtalet om föräldrarnas reaktioner. Samtliga förskollärare berättade att föräldrarna var mycket positiva och tyckte att det var roligt med dansen i förskolan.

Förskollärarna som intervjuades uttryckte också att de hade förväntat sig ett visst motstånd från pojkarna. Inga pojkar hade ifrågasatt dansen eller vägrat att delta. Förskollärarna berättade att de blev positivt överraskade. Deras erfarenheter kan anknytas till tidigare nationell forskning (Fagrell, 2000) som pekar på att pojkars ålder har betydelse för hur dansen uppfattas. Att verbalt ta avstånd från dans sker oftare i högre åldrar.

Förskollärarnas erfarenheter pekar på ett positivt mottagande från både föräldrar och barn där förskollärarnas förväntningar på negativa reaktioner uteblev. I Skolverkets förslag till reviderad läroplan för förskolan står bland annat om vikten av att erbjuda barnen en variation av aktiviteter. Förskolans verksamhet ska stimulera barnen att vidga sina intressen och inte begränsas av stereotypa uppfattningar. Dans som feminint genusmärkt kan vara ett exempel på en sådan (rörelse)aktivitet.

Rörelser kopplas till kön

Nationell forskning om dans visar att föreställningar om kön i vissa fall reproduceras i dansundervisningen både i förskolan och skolan. Innehållet anpassas efter pojkars tänkta behov utifrån normativa maskulinitetsideal. Det kan också innebära ett särskiljande mellan flickors och pojkars rörelser eller rörelsemönster. Rörelser benämns som pojkiga, flickiga eller maskulina och feminina. Maskulina rörelser kopplas till fysisk styrka, kraft och högt tempo. Det feminint kodade till det lugna och lyriska (Lindqvist, 2010).

I andra fall beskriver både danslärare som arbetar med dans i förskolan, och förskollärare att de arbetar könsneutralt. Barnen betraktas som individer med olika personligheter, inte pojkar och flickor. Danslärarna och förskollärarna strävar efter att ge alla barn möjlighet att dansa både kraftfullt, lugnt och lyriskt. Utifrån ett könsneutralt perspektiv ska dansundervisningen erbjuda en variation av rörelser, tempon och teman (Lindqvist, 2010/2018).

Att utvidga sin rörelserepertoar

Med hänvisning till att rörelser och kroppsliga stilar kan tolkas som pojkiga, flickiga, maskulina eller feminina, genomfördes en studie av forskaren Karen Bond. Barnen som var i åldern fem till åtta år deltog i ett längre dansprojekt. Arbetet utgick från sagan ”Till vildingarnas land” av Maurice Sendak. Början av dansprojektet visade på tydliga skillnader mellan flickorna och pojkarna. Pojkarna rörde sig livligt och kraftfullt och använde hela rummet. Flickorna dansade svävande och lugnt utan att nyttja rummet som helhet.

I arbetet med sagan om vildingarna som inte kategoriseras utifrån kön, tillverkade barnen egna masker och kostymer. När barnen fick föreställa vildingar och utforska rörelser tillsammans, vågade de prova nya rörelser och rörelsemönster. Pojkarna som tidigare hade sprungit runt i rummet och kastat sig på golvet, dansade även lugnt och stillsamt. Flickorna lärde sig att använda hela rummet med kraft i sina rörelser. Variationen av rörelser och rörelsemönster gav barnen möjlighet att utvidga sin rörelserepertoar.

Dans som uttryck stöds alltså såväl i förskolans uppdrag att stimulera till ökad fysisk aktivitet som i att motverka stereotypa föreställningar. Och om barnen får agera mer som ”vildingar” och mindre som flickor och pojkar finns möjligheter till utveckling.

Text: Anna Lindqvist

Källor:

Bond, Karen (1994). “How ´Wild things´ Tamed Gender Distinctions”. Journal of Physical Education, Recreation and Dance. Journal of Physical Education, Recreation and Dance (JOPERD), 65, (2), 28-33.

Bond, Karen E. (2001). ”I´m not an eagle, I´m a chicken!” Young children´s perceptions of creative dance. Journal of Music- and Movement-Based Learning, 7, (4), 41-51.

Det finns inga tjejbestämmare. Länk till annan webbplats.

Fagrell, Birgitta (2000). De små konstruktörerna. Flickor och pojkar om kvinnligt och manligt I relation till kropp, idrott, familj och arbete (avhandling för doktorsexamen, Lärarhögskolan Stockholm).

Gard, Michael (2008). When a boy´s gotta dance: new masculinities, old pleasures. Sport, Education and Society, 13, (2), 181-193.

Lindqvist, Anna (2018). Om män, pojkar och dans i förskola och skola. I Eva Skåreus (Red.), Estetiska ämnen och genus (s. 127-142). Malmö: Gleerups. (.

Lorenzo-Lasa, Riolama, Ideishi, Roger I & Ideishi, Siobhan K. (2007). Facilitating Preschool Learning and Movement through Dance. Early Childhood Education Journal, 35, (1), 25-31.

Russel, Pate, O´Neill, Brown, McIver, Howic & Dowda. (2013). Top 10 Research Questions Related to Physical Activity in Preschool Children. Research Quarterly for Exercise and Sport, 84, 448-455.

Sjöstedt-Edelholm, Elisabet & Wigert, Anne (2005). Att känna rörelse – en danspedagogisk metod. Stockholm: Carlsson.