Flerspråkighet, språkinlärning och känslan av att sitta fast

Elever på introduktionsprogrammen kan uppleva att de sitter fast, både i sin språkinlärning och på en plats de själva inte valt. Samtidigt kan de känna oro för att utvisas om de inte klarar kunskapskraven. Det visar en avhandling som kan vara till nytta för skolpersonal som vill förstå den sammansatta situation som unga språkinlärare ofta befinner sig i.

Många lärare som arbetar med flerspråkighet och språkinlärning befinner sig mellan elever som kämpar med att lära sig ett nytt språk och politiker som talar om hur viktigt det är med svenska i Sverige. Särskilt det senare har vi hört mycket mer av under de senaste åren.

Politiker längs hela färgskalan brukar säga att det svenska språket är nyckeln till samhället. Integrationen, framhåller man, står och faller med invandrarnas vilja och förmåga att lära sig det nya språket. Också bland allmänheten anses kunskaper i svenska vara helt centrala för vad det är att vara svensk.

På avstånd från dessa föreställningar och åsikter hos politik och allmänhet pågår naturligtvis omfattande inlärning av svenska i Sverige. Andreas Nuottaniemis doktorsavhandling från 2023 Flerspråkighetens gränser: Språkdidaktik på (o)jämlik grund i migrationens tid beskriver ett sådant sammanhang på djupet.

Fastlåsta kosmopoliter och ofrivilliga grindvakter

Nuottaniemis avhandling handlar om en grupp elever och deras lärare på språkintroduktionsprogrammet på Fjällskolan i Nyland, en liten ort i norra Sveriges inland. Både skol- och ortnamn är påhittade.

Eleverna, framhåller Nuottaniemi, är kosmopoliter, flerspråkiga vagabonder och bärare av rikt varierade levnadserfarenheter. Bakom sig har eleverna dramatiska levnadshistorier som bland annat inbegriper smuggelresor och berättelser om hur de tagits till fånga.

Framför sig har de drömmar om ett bättre liv. Men just nu befinner de sig i ett tillstånd av att sitta fast. Eleverna upplever inte svenska språket som en nyckel, utan snarare som ett lås som hindrar dem att gå vidare i livet. De måste bli godkända i skolämnet svenska som andraspråk, annars riskerar de att tvingas att lämna Sverige.

Det innebär samtidigt att deras lärare indirekt tilldelas makten att fälla avgörandet i asylprocesser, eftersom lärarna är de som bedömer om kunskapskraven uppnåtts. Alla lärare är förstås i någon mån grindvakter och kontrollanter av kunskapskrav i så måtto att de säkerställer att lärandemål har uppnåtts. Men här står ofantligt mycket mer på spel. Eleverna upplever stor frustration, och lärarna upplever att de sitter i en rävsax.

En okunnig forskares etnografi

I sin analys nyttjar Nuottaniemi en lång rad tänkare samt deras perspektiv och begrepp. Den viktigaste utgångspunkten hämtar han från den franske filosofen Jacques Rancière. Rancière är känd för sin bok Den okunnige läraren, utgiven 1987 och i svensk översättning 2011.

I den är okunnigheten en dygd då den möjliggör undervisning med jämlikhet som utgångspunkt och intellektuell frigörelse som mål. Att vara okunnig ska inte förstås bokstavligt – det är inte detsamma som att ha dåliga kunskaper.

Det handlar om att undvika rollen som Rancière kallar förklararen, alltså den som talar med ett undervisande och mästrande tonfall. I stället bör läraren vägleda med ett inkännande och jämlikt förhållningssätt. Rancières ärende är alltså inte att förorda en specifik pedagogik utan snarare en filosofisk inställning till lärande och undervisning som är icke-hierarkisk och icke-auktoritär.

Enligt Rancière finns en pedagogisk övertro till att kunskap behöver förmedlas, och en alltför låg tilltro till elevers förmåga att själva söka och tillgodogöra sig kunskap, tillsammans med en lärare som lyssnar, ser och bidrar till att rikta deras uppmärksamhet. Undervisning på jämlik grund kräver ett avståndstagande från läraren som den vetande och förklarande parten, och ett grundläggande förhållningssätt gentemot elever som jämlika och intellektuellt kapabla.

Man kan från denna utkikspunkt kalla Nuottaniemis arbete för en okunnig forskares avhandling om flerspråkighet och språkinlärning. Rancières jämlikhetsteori vägleder honom nämligen att lyssna till elevernas levnadserfarenheter, och relatera till dem som förståndiga varelser, förmögna att skildra och greppa den livssituation de befinner sig i.

Avhandlingen är en etnografi, det vill säga en undersökning där metoden för att förstå och utforska ett sammanhang består i att göra sig till en del av sammanhanget för att analysera och skildra det inifrån. Forskaren kan lyssna, observera, fotografera och intervjua.

Nuottaniemi har fått tillstånd att vara en deltagande observatör i den aktuella skolkontexten, för att från insidan försöka skapa förståelse för elevernas situation. Det gör han framförallt genom observationer och genom att prata med eleverna på raster och lektioner, men även utanför skoltid.

Dessutom genomför Nuottaniemi intervjuer med lärare samt med skolans studiehandledare, studie- och yrkesvägledare och rektor. Allt detta skapar ett rikt material bestående bland annat av fältanteckningar, fotografier, transkriptioner, som sammantaget blir underlag för analys.

Lättillgänglig forskning för social rättvisa

Avhandlingen innehåller många resultat och slutsatser av intresse och nytta för svenskt skolväsende. De insikter avhandlingen förmedlar är ofta av typen att de väcker tankar och inbjuder till diskussioner som i sig kan utveckla skolans förhållningssätt och praktik.

Enligt Nuottaniemi är svenskt skolväsende inte i första hand i behov av nya progressiva undervisningsmetoder. Snarare behövs radikalt nya sätt att resonera kring flerspråkighet, rättvisa och språkdidaktik på jämlik grund. Framför allt behövs ett sätt att se, lyssna och förhålla sig till ungdomarna, som är grundat i synen på dem som kapabla jämlikar.

I alltför hög utsträckning hålls eleverna tillbaka av uppfattningen om sin egen underlägsenhet eller känslan att de ingenting kan. Det är ingen bra utgångspunkt för en frigörande pedagogisk praktik.

Vad de behöver är solidariska lyssnare, som ser dem som människor snarare än bara språkinlärare. Ett viktigt resultat är att ungdomarna i Nyland saknar vardagssammanhang där de kan använda svenska i utbyten med lyhörda och ”okunniga” medmänniskor.

Nuottaniemi ser också möjliga konsekvenser för forskningen. Han sluter upp bakom rörelsen som ser social rättvisa som något som forskning, även andraspråksforskning, bör bidra till eller rentav ha som mål. Ett sätt att göra det är att skildra människors språkutveckling, språkinlärning och de språkdidaktiska sammanhang de ingår i på ett sätt som fångar livets egentliga förhållanden, sammankopplade med livshistorier där livsavgörande konsekvenser ibland står på spel.

Sådana skildringar, menar Nuottaniemi, utgör ett välbehövligt alternativ till den sorts forskning om andraspråksinlärning som bygger på en idealiserad men otillräcklig bild av språktillägnande. Nuottaniemi är kritisk till forskning som studerar flerspråkighet på enspråkighetens villkor och som upphöjer den infödda talarens kompetens till norm, men förblir socialt ointresserad.

Avhandlingen är förvånansvärt lättillgänglig. Den är skriven på svenska och är av typen monografi, det vill säga att det rör sig om en sammanhållen studie presenterad i bokform. Flera andra saker med avhandlingen gör att den särskiljer sig från de flesta språkvetenskapliga avhandlingar.

Avhandlingen är förlagsutgiven, och därmed mer läsvänlig än vad som oftast är fallet. Samtidigt täcker avhandlingen in mycket av den forskning som utkommit på området både nationellt och internationellt.

Avhandlingen som helhet passar bra som underlag för bokcirklar och liknande, inte minst då den säkerligen ger upphov till intressanta diskussioner om flerspråkighet, språkinlärning och läraryrkets utmaningar. Framför allt erbjuder den insikter för rektorer, lärare och annan skolpersonal som söker en djupare och bredare förståelse för den sammansatta situation som unga språkinlärare ofta befinner sig i.

Text: Linus Salö, Stockholms universitet

Källa:

Nuottaniemi A. (2023). Flerspråkighetens gränser: Språkdidaktik på (o)jämlik grund i migrationens tid.