Socioemotionella program inte bra för alla

Terapeutiska insatser för elever med socioemotionella problem bör inte riktas till samtliga elever. Dessa program kan nämligen få negativa konsekvenser för dem som de ursprungligen inte är ämnade för. Det visar en avhandling från Linköpings universitet.

Socioemotionella program har blivit allt vanligare i svenska skolor. De bygger på en terapeutisk tradition att behandla socioemotionell problematik i en specifik målgrupp. Sofia Kvist Lindholm har undersökt vad som händer när programmen riktas generellt till alla elever.  Hennes avhandling beskriver användningen av programmen i två skolor och dess följder.

Starkt fokus på att åtgärda brister

De två program Sofia Kvist Lindholm har studerat används för att främja psykisk hälsa och motverka mobbing. Depression in Swedish Adolescents (DISA) används terapeutiskt i skolor för att förebygga depression bland unga flickor. I Sverige marknadsförs DISA numera under benämningen ”Din Inre Styrka Aktiveras”. Social och Emotionell Träning (SET) används främst för att träna elever på att kontrollera sin ilska. Såväl DISA som SET är svenska tillämpningar på manualbaserade program inriktade på socioemotionell problematik. Motsvarande internationella tillämpningar finns i många länder.

En intervjustudie designades för att studera tillämpningen av DISA. Sammanlagt intervjuades 37 flickor i åldrar från 12 år till arton år. Intervjusvaren analyserades i relation till ett omfattande dokumentunderlag som beskriver programmet. Slutligen användes också uppgifter från DISA:s instruktörskurser och intervjuer med DISA instruktörer.

En etnografisk forskningsdesign användes för att studera tillämpningen av SET. Studien utfördes främst i en sjätte-klass med 24 elever som hade använt SET under flera terminer. Kvist Lindholm använde sig av deltagande observationer och intervjuer. På motsvarande sätt som i DISA-studien gjordes en omfattande analys av dokument som beskriver SET-programmet. Deltagande observationer gjordes i en instruktörskurs för arbete med SET. 

Två av de viktigaste övergripande slutsatserna som Kvist Lindholm för fram är:

  1. Tillämpningen är problematisk eftersom programmen används universellt till alla elever. Det medför negativa konsekvenser för många elever som programmen ursprungligen inte är ämnade för.
  2. Programmens starka fokus på brister som ska åtgärdas hos individer. Eleverna ska söka fel hos sig själva, vilket kan leda till ett negligerande av eventuella orsaker i miljön.

Används på elever som inte har problem

De båda programmen (DISA och SET) bygger på psykologisk forskning och psykologiska teorier. Lärare eller elevhälsans personal håller lektionspass för grupper där de instruerar utifrån en manual. Manualerna bygger också på teorier om prevention. Det finns i svenska skolor en stark tro på att programmen är bra för alla. Delvis kommer denna tro från marknadsföring av programmen som evidensbaserade. Men resultat från interventionsstudier som visar på metodernas effektivitet bygger på betydligt snävare målgrupper.

Kvist Lindholm framhåller att för barn och ungdomar som har depressiva tankar kan strategierna i DISA hjälpa. På motsvarade sätt kan tekniker i SET hjälpa barn och ungdomar som i sin ilska gör andra illa.

I båda programmen används behandlingstekniker. Dessa bygger på självreglering där elever ska medvetandegöras om sig själva och göra sig av med ilska eller negativa tankar. För många elever handlar det alltså om känslor och tankar som de inte har eller som inte är problematiska. DISA-eleverna skulle till exempel identifiera sig med och därmed använda och tillägna sig negativa och depressiva tankar. Det är den typ av tankar som enligt manualen är en orsak till att bli deprimerad. Kvist Lindholm fann många fler paradoxer.

Ett antal paradoxer

Sofia Kvist Lindholm beskriver bland annat följande paradoxer:

  • Eleverna skulle anpassa sig utifrån manualernas innehåll, snarare än att innehållet skulle anpassas utifrån elevernas behov.
  • Programuppläggen baserades på tanken att värderingar och normer ska hanteras i specifika lektioner, snarare än att värderingar och normer skulle genomsyra verksamheten.
  • När elever kritiserade programmens innehåll repeterade lärare argument från manualer, istället för att diskutera demokratiska värderingar.
  • Flickor blev tillskrivna en låg självkänsla. Syftet med DISA var dock att stärka flickornas självkänsla.
  • Flickorna i DISA-upplägget fick inte själva definiera sina egna problem. Problemen var istället definierade i förväg som fiktiva exempel i programmaterialet.
  • Flickorna som ingick i DISA skulle identifiera sig med programmets problembeskrivningar, samtidigt sågs deras negativa tankar som orsak för deras problem.
  • Lärarna skulle inta ett neutralt förhållningssätt i SET-undervisningen och inte tala om för eleverna vad som var rätt eller fel. Samtidigt var syftet att öka socioemotionella färdigheter och ge passande beteende.
  • Från SET och DISA användes specifika tekniker för terapi som användes oavsett elevernas behov.
  • Såväl SET som DISA utgår från specifika problemprofiler. Deltagarna skulle utgå från dessa problemprofiler samtidigt som deras verkliga problem ignorerades.
  • Programmen misslyckades med att möta elevers faktiska behov. De riskerade att producera sådana problem som de var ämnade att förebygga.
  • De terapeutiska aktiviteterna hade potential att stärka elevers kamratrelationer. Samma aktiviteter kunde dock leda till kränkningar.

Programmen är ursprungligen från USA

SET är en svensk version av det amerikanska Social and Emotional Learning (SEL) programme. Själva SET-manualen bygger främst på ett annat amerikanskt program Promoting Alternative Thinking Strategies (PATH). SET-programmet bygger på teorier om emotionell intelligens.

DISA bygger på the Coping with Stress-manualen som handlar om behandling av depression. I manualen står det att programteknikerna syftar till att reducera negativa tankar för att därigenom kunna övervinna en depression. I den svenska versionen (DISA) är översättningen istället att deltagarna ska minska sina negativa tankar för att minska risken att utveckla depression. I den svenska tillämpningen fokuseras istället på åtgärder inriktade på att förebygga en framtida möjlig depression. DISA bygger på kognitiv teori.

Marknadsförs som evidensbaserade

Programmen bygger på idén att förebygga psykisk ohälsa bland unga människor och främja hälsa. Interventioner ska förhindra att små problem blir stora problem. Men det saknas kunskaper om vilka konsekvenserna blir när programmen används i svenska skolor. Framför allt saknas kunskap om hur eleverna själva förstår programmen och hur de påverkas av dem. Sofia Kvist Lindholms avhandling utgör här ett kunskapsbidrag.

Hon har också undersökt, genom att studera programmanualer och tillämpning i kurser, vilka antaganden som programmen bygger på. Antagandet är att socioemotionell problematik finns hos alla barn eller ungdomar eller att alla kan utveckla sådan problematik. Därmed förskjuts intresset till brister hos individer istället för undersökning av eventuella orsaker i miljön.

Avhandlingens metod

Sammanläggningsavhandlingen har fyra delstudier och ingår i ett större projekt ursprungligen initierat av Socialdepartementet. De fyra delstudierna innehåller olika datainsamlingsmetoder. Studier av implementering av DISA-programmet bygger till stor del på individuella intervjuer, gruppintervjuer (videodokumentation), deltagande observationer samt dokumentanalys. Vid studier av implementeringen av SET användes en etnografisk ansats med deltagande observationer, fältanteckningar, intervjuer samt dokumentanalys.

Text: Johan Malmqvist

The Paradoxes of Socio-Emotional Programmes in School

Senast granskad: 2016-06-07