Den stora omställningen – från inkludering till exkludering

Från förskola, via förskoleklass till första klass, möter en del barn inkluderande lösningar medan andra segregeras. Barn med mycket stort behov av stöd möter allra störst förändringar under sin ”utbildningsväg”. och utsätts för risken att tappa kamratkontakter. Resultaten i en avhandling pekar på att etablerade kamratkontakter inte ses som lika viktiga som för övriga barn.

Johanna Lundqvist

I en longitudinell avhandlingsstudie framlagd vid Stockholms universitet, följdes en grupp barn från förskola via förskoleklass och fritidshem till första klass. Det övergripande syftet med Johanna Lundqvists avhandlingsstudie är att undersöka barns utbildningsvägar.

Inkluderande och segregerande lärmiljöer

Lundqvist har följt 53 barn från en placering på förskola till deras olika situationer i grundskolans första klass. Åtta förskolor, 17 förskoleklasser, 20 skolklasser och 20 fritidshem ingår i studien. Det gjordes ett strategiskt val av förskolor för att få fram en variation De ingående förskolorna skulle ha femåriga barn i behov av stöd.

Antalet barn i behov av stödinsatser i utbildningsaktiviteter, dagliga rutiner och leksituationer ökade från förskola till klass ett. Omkring hälften av barnen var i behov av stöd under de tidiga skolåren, några för en kortare tid och andra över tid.

Indelning efter barnens stödbehov

Följande typer av stödinsatser användes för att främja deras delaktighet och lärande: Integrerat materiellt stöd, integrerat relationellt stöd, en till en-träning, behandling av logoped, en utökad tid i förskolan, en till en-konversationer och träning efter skolan.

I avhandlingsstudierna använde Lundqvist bland annat en indelningsmodell utifrån barnens stödbehov. Indelningen var; ”barn utan stödbehov”, ”barn med måttliga stödbehov”, ”barn med stora stödbehov” samt ”barn med mycket stora stödbehov”. Barn med mycket stora stödbehov behövde mycket hjälp och stöd i utbildningsaktiviteter, dagliga rutiner och leksituationer.

Två av de åtta förskolorna, och grundsärskolorna med inriktning träningsskola, var specialiserade. Där ingick barn med liknande behov och diagnoser. I en av dessa två förskolor fanns även barn som inte hade stödbehov. I den andra förskolan använde personalen integrerade aktiviteter, det vill säga regelbundna lekträffar och samlingar med barn som inte hade stödbehov från en annan förskola. De övriga lärmiljöerna i studien var icke specialiserade.

Lundqvist analyserade och kategoriserade också samtliga förskolor, förskoleklasser, fritidshem och förstaklasser utifrån i vilken utsträckning de var inkluderande eller segregerande. Kategorierna var full inkludering, deltidsinkludering, integrerade aktiviteter och segregering. Det fanns förskolor, förskoleklasser, fritidshem och skolklasser som beskrivs som fullt inkluderande.

Större förändringar för barn med stora stödbehov

Majoriteten av barnen följde det som Lundqvist beskriver som den ”ordinarie vägen”. Den innebär att en placering i en vanlig förskola följdes av placeringar i förskoleklass, fritidshem och därefter årskurs ett.

En del barn följde inte ”den ordinarie vägen”. Till exempel fick några barn gå ett extra år inom förskolan och gick inte i förskoleklass utan började istället direkt i årskurs ett efter det extra året. De hade stora eller mycket stora stödbehov.

För barn som beskrivs ha ett stort stödbehov beskriver hon bland annat följande olika utbildningsvägar:

  • barnet deltog i fullt inkluderande verksamheter på samma sätt som barn utan stödbehov i förskola, i förskoleklass, på fritidshemmet samt i en delvis inkluderande första klass
  • barnet deltog i en delvis inkluderande förskola, i en fullt inkluderande förskoleklass, i en delvis inkluderande första klass samt i ett fullt inkluderande fritidshem.

För barn med mycket stort stödbehov, och som började på träningsskola efter förskola, beskrivs bland annat följande utbildningsväg:

  • barnet deltog i en fullt inkluderande förskola men såväl förskoleklass och fritidshem som första klass var helt segregerade.

Lundqvist menar att det var barn med mycket stort behov av stöd och med utvecklingsstörning som mötte de allra största förändringarna. De kunde som i det sista exemplet ovan ha haft en fullt inkluderad situation i en förskola för att därefter hamna i helt segregerade särskolor med inriktning träningsskola. De enda kontakterna som de fick med barn som inte var segregerade skedde av rena tillfälligheter. Sådana kontakter var korta och kunde inträffa i en korridor.

Kontinuitet i kamratkontakter prioriterades inte

Lundqvist skriver att variationen i utbildningsvägar kan betraktas som uttryck för lokala försök att möta individuella behov i ett decentraliserat skolsystem. Samtidigt pekar hon på problem. Ett sådant problem är de tappade kamratkontakterna för de barn i behov av stöd som inte följde kamrater till förskoleklass efter sin tid i inkluderande förskola. Medan en kontinuitet i kamratkontakter förefaller viktig för andra barn så prioriteras inte en sådan kontinuitet för de barn som har stora eller mycket stora stödbehov.

Resursstyrning flyttar barn från inkluderande miljöer

Ett annat problem var att resurserna var mindre i de fullt inkluderande och icke specialiserade lärmiljöerna än i de segregerade och specialiserade lärmiljöerna. På så sätt kan barn tvingas ifrån fullt inkluderande och icke specialiserade utbildningsmiljöer. Lundqvist anser att avhandlingens resultat visar att fördelningen av resurser behöver utvecklas och att den bör ske utifrån barnens behov även i fullt inkluderande och icke specialiserade miljöer.

En icke ansvarsfull inkludering

Lundqvist jämför bland annat avhandlingens resultat med David Mitchells beskrivning av ansvarsfull inkludering (med referens till Mitchell, 2014). Hennes slutsatser är att de studerade verksamheterna många gånger visar på avvikelser från sådan inkludering eftersom:

  1. lagstiftning, föreskrifter och policy brister i tydlighet när det gäller intentioner för inkludering
  2. flera av de studerade verksamheterna och personalgrupperna strävade inte efter inkludering
  3. det fanns barn med stödbehov som inte hade sin skolgång i det egna närområdet
  4. adekvata resurser inte fanns tillgängliga för alla barn
  5. det fanns ledare i de studerade verksamheterna som inte var anhängare av inkludering.

Avhandlingens design och metod

Avhandlingen bygger på sex delstudier. Fem av de sex delstudierna är fallstudier där observationsinstrument, direkta observationer, dokumentstudier, intervjuer och barns teckningar har använts vid datainsamlingen. Den sjätte delstudien (studie nummer 5 i avhandlingen) är en litteraturstudie.

Text: Johan Malmqvist

Avhandlingen ”Educational pathways and transitions in the early school years. Special educational needs, support provisions and inclusive education” lades fram 2016-03-11 vid Specialpedagogiska institutionen, Stockholms universitet.

Educational pathways and transitions in the early school years

Senast granskad: 2016-10-11